Självporträtt, 2019

 

Sonya Malinka Persson

 

Liberal sjukpensionär som bloggar om det mesta. På just den här bloggen kommer jag att behandla allt som inte får plats någon annanstans. Vill säga; politik, rättvisa, konst/kultur och troligen en hel del annat.

 

Väl bekomme! 🙂

Av egen erfarenhet kan jag berätta att det inte finns något värre än att bli behandlad som mindre vetande och förstående, och som mindre förtjänt av diverse stöd. Om du har läst i spalten här till vänster vet du att jag är sjukpensionär.  Det är i den rollen jag nu ska berätta om vårt åh, så fantastiska Sverige och den attityd framför allt myndigheter har till personer som är vad som ofta kallas “svag”.

Trots att Sverige menar sig vara ett så liberalt land är det socialistiska arvet oerhört ingrott. Det område jag anser att det visar sig som starkast i (tillsammans med andra som jag har sämre koll på) är i hur vi behandlar de som inte tillhör normen i fråga om funktionalitet. Detta gäller all sorts funktionalitet; fysisk, psykisk, kognitiv, och så vidare. Tillhör vi inte normen är vi avvikande och anses som svaga.

Tillåt mig upplysa om att min psykiska ohälsa (bipolär sjukdom) inte är att betrakta som svaghet. Alla vi som lever med den bör behandlas som övermänskliga supermänniskor, därför att vi dagligen hanterar oss själva i känslolägen ni vanliga döda skulle trilla av pinn för inom loppet av en kaffekvart – max. Och detta är ingenting jag säger för att få mig själv och andra med mig att framstå som häftiga; det är ett enkelt faktum.

Sedan två år tillbaka brottas jag med Överförmyndarnämnden (ÖFN) och Tingsrätten (TR) i Västmanland för att få den god man jag vill ha. Jag har redan haft två, och ingen av dem har gjort annat än att bestämma hur saker ska skötas, vilket inte har gynnat min stressnivå som är i princip helt obefintlig. Båda dessa personer har haft en tycka-synd-om-attityd, och varit av åsikten att de vet bättre än jag hur min ekonomi ska skötas för att det ska funka bäst – för dem.

Av det skälet ansökte jag om att få byta till en professionell god man. Ja, de finns. De är inte många, och alla är knutna till företaget Optio AB som har sin bas i Västerås och jobbar över hela landet – förutom i just Västerås. De är inte aktiva här av det enkla skälet att ÖFN här är sura på dem. Varför? Därför att de som står bakom Optio AB jobbade på ÖFN men bröt sig loss för att starta eget, vilket gav dem möjligheten att jobba mer effektivt – och dessutom hjälpa många personer som annars inte kunnat få hjälp därför att de anses farliga eller i största allmänhet svåra.

Kontentan är; Västerås stad anser att deras prestige är viktigare än att en så kallad “svag” person får hjälp och stöd på ett sätt som gör att den (jag) kan utvecklas och faktiskt komma vidare i sitt liv, trots psykisk sjukdom.

Vari ligger rättvisan i detta? Hur kan det vara rättvist, ok och ens lagligt att det får skilja så mellan olika kommuner? Optio AB är aktiva i rätt många kommuner runt Sverige, medan vissa inte vill anlita dem. Jag har oerhört svårt att förstå hur detta får fungera på det här sättet. Är vi inte alla lika inför lagen? Ska det inte fungera likadant överallt?

Jag har lika svårt att förstå varför det är ok att en myndighet tar sig friheten och rätten att genom avslag efter avslag upplysa mig om att jag inte har rätt att få den hjälp och det stöd jag vill ha, och därmed inte heller har rätten att göra förbättringar i mitt liv. En del skulle säkert argumentera för att jag kan göra det på egen hand; men däri ligger delar av min funktionsnedsättning. Jag kan inte det. Jag är intelligent, bra på många saker, men det finns saker jag inte fixar att göra. Det finns saker jag behöver hjälp med.

Men ÖFN i Västerås och TR i Västmanland verkar ha gaddat ihop sig och vägrar ge mig möjligheten att få ett bättre liv, och jag ifrågasätter å det starkaste vem som har gett dem den rätten. Framför allt när det inte finns några skäl att förvägra mig den person jag vill ha som god man (eftersom den personen råkar vara både god man och förvaltare i många andra kommuner), utöver ÖFNs prestige.

Jag ställer mig högst kritisk till den attityd som staten och diverse myndigheter tillåts ha mot personer som inte tillhör normen. Jag anser att detta är en högst socialistisk inställning som inte är konstruktiv för målgruppen. Resultatet blir nämligen att jag antingen får nöja mig med att sitta på mitt redan feta arsle och ha det som jag har det, i stället för att få hjälp med att forma mitt liv på ett sätt jag kan känna mig nöjd och tillfreds med. Är det faktum att jag har en psykisk sjukdom skäl nog för att jag inte ska kunna välja, eller bestämma själv hur jag vill leva? På vilket sätt har ÖFN och TR rätt att ta det beslutet över mitt huvud, grundat på mer än grumliga skäl.

Det finns oerhört enkla lösningar på det här problemet. Skriv om lagen så att professionella gode män och förvaltare finns med som valbart alternativ för den som önskar det. Se också till att kommuner och Tingsrätter inte kan hålla varandra om ryggen i så stor utsträckning som jag upplever sker i mitt fall. Gör er också av med den oerhört osmickrande tycka-synd-om-mentaliteten när det gäller vad ni anser vara “svaga” individer. Den inställningen är inte konstruktiv, och den är oerhört förnedrande mot precis varenda människa. Dessutom bör ni fundera över om det är rätt av er att tvinga personer in i en roll av sjuklighet de kanske inte ens identifierar sig med, känner sig bekväma i eller vill ha.

Nej, Sverige. Jag blir fruktansvärt förbannad när mitt liv ska bestämmas av andra än mig själv. Eftersom jag råkar vara envis av mig så får ÖFN och TR helt enkelt flytta på sig, för jag vägrar ge rätten att bestämma hur mitt liv ska se ut till någon annan.

 

Vill du läsa mer om livet med bipolär sjukdom, klicka här.

Arkiv
Kategorier